De ateistiska fundamentalisterna får mer mothugg

I dagens DN skriver Göran Rosenberg en mycket läsvärd kolumn om den religiöst färgade fundamentalistiska ateismen, som den uttolkas av Richard Dawkins och hans lärjungar här i Sverige (Sturmark med anhang).

Att någon kan fortsätta att ta Sturmark på allvar är en gåta. Han beter sig som en a-kursare på universitetet. Han har läst några böcker och tror att han vet allt och de som inte håller med honom vet inget, eftersom de inte har läst samma böcker som han. Det blir rätt pinsamt.

På skivtallriken just nu

Carl Loewe – Passion Oratorio

 

Ave Maria – Sacred Arias and Choruses

Gibbons – Hymns and Songs of the Church

Rosie Thomas - Only with Laughter We Can Win

Alison Krauss (alltid!) - A Hundred Miles or More – A Collection

Huvet på den spacklade spiken, Levay!

Civitasbloggaren Charlotta Levays bloggkommentar om omskärelse av pojkar är fenomenal. Läs den. Det är en sån där som man önskar att man hade kommit på själv.

Lars F. Eklunds sorti

Läser i Dagen att en av Kristdemokraternas tyngsta ideologer, Lars F. Eklund, har valt att lämna partiet. Han begärde utträde direkt efter rikstinget i juni, då partiets ledning kraftigt markerade mot dem i partiet som ville se en mer restriktiv abortlagstiftning. Att Eklund lämnar det parti han i många år jobbat för och suttit i partistyrelsen för säger mycket om vilken utveckling partiet haft under senare tid.

Vissa partiföreträdare har försökt göra gällande att kritikerna mot liberaliseringen av partiet utgör en liten grupp högerspöken och mörkermän som inte riktigt förstått vad kristdemokrati egentligen innebär. Det blir svårt att måla ut Lars F. Eklund som en av dessa. Kristdemokraterna lider en tung förlust. Inte bara för att Lars F är en unik kunskapsresurs, utan också för det symbolvärde som ligger i att han väljer att lämna.

Alison Krauss vs. änglarna

Jag har tidigare skrivit om Alison Krauss som något det vackraste man kan höra i musikväg på den här planeten. En av countryns megastjärnor, Brad Paisley, säger så här angående Alisons medverkan på en av hans låtar – dunderhiten Whiskey Lullaby:

”I knew that having her on it was the magic that would make that song timeless,” Paisley says. ”I felt the song needed that angelic voice. When I get to heaven and I hear the angels sing, if they are anything less than Alison Krauss, well, I’m going to have to come back.”

Brad Paisley och Alison Krauss borde vara ganska jämngamla, så vem vet, Alison kanske kommer till himlen först. Då behöver Brad inte oroa sig.

Levengood om Mikael Oscarssons kraniuminnehåll

I sitt sommarprogram i P1 i juni hävdade den ena halvan i den politiska korrekthetens mest omhuldade riksbögpar, Mark Levengood, att riksdagsledamoten Mikael Oscarsson inte har någon hjärna. Detta eftersom att Oscarsson vill att äktenskapsbegreppet ska fortsätta att exklusivt gälla relationen mellan en man och en kvinna. Man kan se Levengoods påhopp som humor och välja att inte ta det på allvar. Mark är ju en liten spjuver. Men om man företställer sig att Mikael Oscarsson skulle ha sagt samma sak om Levengood, på grund av Levengoods motsatta uppfattning i frågan, så hade kraven på Oscarssons avhopp från riksdagen haglat från oppositionen, allianskamrater, partikamrater och ledarskribenter. Varje morgonsoffa skulle ägna stort utrymme åt saken och det skulle sannolikt bli en stor nyhet i några dagar. HBT-rörelsens förstemartyr Sören Juvas skulle synas och höras i snart sagt alla nyhets- och debattprogram.

Falsk är tonen i HBT-folkets och dess resursstarka hejaklacks martyrsånger.

Dags för vårdnadsbidrag

I dagens Brännpunkt i SvD ryter några moderater till mot sitt parti och sin regering när det gäller vallöftet om vårdnadsbidrag. Det är väl bra, även om skatteavdrag vore en bättre lösning än bidrag. Men så länge vi har en moderatledd regering som prisar högskattestaten så är ett vårdnadsbidrag det minsta man kan kräva för att ge hemmavarande föräldrar sin del av barnomsorgskakan. Snart har det gått ett år sedan valet. De som hoppades på stora positiva förändringar i borgerlig riktning har blivit besvikna. Det är dags att skruva upp tempot på förändringsagendan. Det är bara tre år kvar till nästa val.

Hanne Kjöllers antiliberalism

I debatten om religiösa friskolor har ”liberalen” Hanne Kjöller, ledarskribent på ”liberala” DN, utmärkt sig med ett synnerligen märkligt, och föga liberalt, resonemang.

Kjöller är positiv till friskolor i allmänhet, men när det gäller religiösa friskolor har hon nu kommit till insikt. Här gick friskolereformen för långt. Det får man tycka. Men om man är liberal borde man argumentera utifrån en liberal ståndpunkt. Kjöllers argument är antiliberala.

Det bärande argumentet är att det i en del religiösa friskolor överförs värderingar som inte står i samklang med ”majoritetessamhällets värderingar”. I en ledare i DN och i en debatt i Studio Ett häromdagen återupprepade hon denna ståndpunkt ett flertal gånger.

Ett stort antal frågetecken reser sig. Vem avgör vad som är majoritetssamhällets värderingar? Hur mäts detta? Ett samhälles värderingar ändras från tid till annan, och vad händer när ”majoritetssamhället” ändrar uppfattning i en värderingsfråga?

Kjöllers resonemang leder till ett moras av värderelativism där ingenting är absolut och där alla uppfattningar om moral och värderingar är föremål för subjektivitet och godtycke. Det fanns en tid i den mer utvecklade delen av världen då majoritetssamhällets värderingar innebar att man borde tvångssterilisera personer som ansågs mindre begåvade. Lite längre tillbaka i tiden fanns en uppfattning att svarta var mindre värda än vita och att svarta med självklarhet kunde köpas och säljas som handelsvaror.

Den allvarligaste invändningen mot Kjöllers märkliga resonemang är dock själva uppfattningen att majoritetssamhällets värderingar skulle ha företräde före andra värderingsuppsättningar. Detta leder med nödvändighet bort från pluralism och mångfald och in i ett trångsynt och intolerant samhälle. Gud bevare oss från ett sånt samhälle.

Se Harry Viktor!

I början av 2000-talet skrevs filmhistoria i Sverige. Förvånansvärt få man talar med har dock hört talas om den fantastiska dokumentären om revyartisten och kuplettsångaren Harry Viktor. Jag har sett dokumentären otaliga gånger och den växer mer och mer för varje gång.

Harry Viktor har aldrig funnits. Han är helt uppdiktad av Fredrik Lindström, Pontus Djanaieff m fl. Efter alla mycket välkända succéer från Lindström och anhang är det ett mysterium att Harry Viktor-dokumentären inte blivit mer uppskattad och känd.

Vad jag har kunnat se, så finns den inte att se på Youtube eller någon annan sökbar del av webben. Så fort min vhs-version av filmen har digitaliserats (vilket troligen sker ganska snart) kommer den sannolikt att dyka upp på nätet. Då meddelas det på bloggen. Alltså, kom tillbaka inom några dagar/någon vecka så kanske jag kan visa en länk till filmen.

Om det är så att någon som läser detta vet att filmen finns på nätet får du gärna lämna en kommentar.